Vildas & Kaos blogg

17/9-08
Ibland har man hur mkt tid som helst men inte nu. Vildas tid rinner iväg och jag är tvungen att ta det svåra beslutet. Jag har vänt o vridit på saken,vägt fördelar mot nackdelar. Tänkt på alla risker,vad är bäst för Vilda osv. Något onödigt lidande är ju det sista man vill ge sin hund. Men......det finns bara en sak som garanterar att Vilda aldrig mer lider,och det är en omedelbar avlivning! Helt otänkbart! Hon är ju pigg som en mört.

Hade hon varit äldre och lite "skröpplig" så hade jag inte tvekat,men Vilda har en stor livsglädje. Hon älskar livet,det finns massor av spring kvar i benen,sista pop-corn hoppet är inte gjort än och det är massor av råttor i skogen att hålla reda på. För att inte tala om Kaos...han behöver fortfarande fostras lite på. Nån måste ju se till att inte matte går vilse i skogen,vem ska vakta huset om inte Vilda finns? Hon har mkt kvar att göra.

Jag har pratat med veterinärena och de säger både det ena och det andra,men båda förstår min vånda och tycker att vad beslutet än blir så är det ok. De har inte riktigt samma åsikter och det visste jag innan,men båda håller med om att Vilda är en pigg hund.

Det finns risker med allt och hur jag än gör så får jag aldrig veta om det var rätt beslut. Man kan ju dö när man går över gatan! Jag vet att såna här ämnen väcker starka känslor,hur jag än gör så kommer folk att säga:-Varför gjorde hon si och inte så?

Att utsätta Vilda för strålning flera ggr/vecka....jag kan inte göra det. Hon skulle inte må väl av det. Att sitta här och inte göra något....jag kan inte göra det heller. Jag måste göra något för Vildas skull,hon är värd det. Jag måste ju kunna leva med mig själv också. Det finns ett 3:dje alternativ,men det innebär risker,fast det gör ju allt! Hur man än gör så finns det risker(jävla dumma risker)! Man är ju både arg och ledsen och mkt förvirrad.

Nu går jag som katten kring het gröt! Detta är inget man gör på yngre el medelålders hundar därför att det finns större risker för sena biverkningar(i regel inträffar de i så fall efter 3-4 år). Har man tur så kommer Vilda aldrig att få uppleva dessa biverkningar pga sin ålder. Veterinärena är övertygade om att detta är det absolut bästa sättet för att "döda" det sjuka,men med vissa risker(igen). Det finns en liten,liten,pytteliten% att de sena biverkningarna kommer redan efter 10-12 månader. De består av att skelettet vittrar sönder. Det kan också uppstå bölder och infektioner. Skulle det(gud förbjuder)hända så finns såklart inget att göra.

Jag skrev ju om att höga doser strålning är mkt effektivt men inte riskfritt(det är ingen strålning). Vilda ska få 1 hög dos strålning i veckan i 4 veckor. Strålning ger ju irritation i huden men med 1 vecka mellan tillfällena så minskar man den risken markant. De kommer att stråla med god marginal(några cm),för att vara säkra på att inget blir kvar nere i käken.

Jag är sååå trött på alla risker,det finns fler......skulle det vara så att Vilda har ngt dolt fel,tex ett hjärtfel,så överlever hon inte en strålning,men.......den chansen är ju minimal. Det kan också bli ngt el några jobbiga dygn mot slutet av strålningen,om huden blir irriterad,men i såfall behandlas hon med morfin några dagar och borde vara smärtfri.

Eftersom hon får en så hög dos så är det bra att vänta i 14 dagar så munnen läker helt och hållet innan. Det kan ha börjat växa nåt redan,men det tar strålningen bort i så fall.

Jag har fått löfte om att vara med när Vilda somnar och vaknar och troligtvis räcker det med lugnande. När hon strålas får jag så klart inte vara med,men då sover hon ju ändå. Om 14 dagar åker vi dit. Hon kommer att få lugnande,sen röntgas hon(jag vill vara säker på att inga stora knölar finns nån annanstans i käken,innan vi börjar). De kommer att kolla munnen noga igen,om allt verkar ok så strålas hon direkt,för att slippa så många vet-besök.

Detta är ju inga garantier för att Vilda blir frisk,det kan ju finnas celler som inte syns,men de tycker att Vilda har en stor chans med detta. Hade oddsen varit sämre hade jag inte gjort det. Nu får vi bara hoppas att huden klarar sig bra och att Vilda slipper de sena biverkningarna och att knölen som är borttagen var den ända som fanns.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att detta är rätt beslut. Skulle ngt hända så har jag i allafall gett henne en chans,förhoppningsvis utan en massa onödigt lidande.

Om nån undrar över nåt så är det bara att fråga. Jag skulle kunna skriva om detta i oändlighet och kanske ändå inte få med allt. Sista frågan som jag ställde till veterinären var om det värsta skulle hända. Vilket vore värst för Vilda. Att vi inte gör något alls och munnen blir förstörd av cancern,el att hon drabbas av de sena biverkningarna? Det finns faktiskt inget svar på det.......vi kan bara hoppas att man snabbt märker om något är fel i munnen,och då får Vilda åka till himlen,men.....jag hoppas att det dröjer många år i så fall!

Här har varit gråväder och regn. Vi har traskat många långa timmar i skogen och plockat massor av svamp. Hundarna trodde häromdan att de kommit till himelriket! Mitt i skogen fanns massor av jättestora sork(läs råtta)högar! Som de grävde,båda två. Vilda fick vi mer el mindre släpa med oss därifrån,och flera gånger sprang hon tillbaka*L*! Livet är härligt ibland.